Stålet som används i höghus utsätts för komplexa belastningsförhållanden och måste ha egenskaper som hög säkerhet och tillförlitlighet, lång livslängd och förmåga att motstå skador av en viss seismisk intensitet. Detta avgör att stålplattor som används i höghuskonstruktioner kräver vissa speciella egenskaper, främst följande punkter:
(1) Den kan motstå skador från en viss jordbävningskraft och måste kunna motstå jordbävningar och jordbävningar. Av denna anledning måste stålplåten inte bara ha tillräcklig draghållfasthet och sträckgräns, utan också ha en lägre sträckgräns. Den låga sträckgränsen kan göra att materialet har god kalldeformationsförmåga och hög plastisk deformationsförmåga, absorberar mer jordbävningsenergi och förbättrar byggnaders jordbävningsbeständighet.
(2) Att ha god svetsprestanda, så att ingen förvärmning krävs före svetsning och ingen värmebehandling krävs efter svetsning, för att underlätta svetsning på plats, vilket minskar arbetsintensiteten och förbättrar arbetseffektiviteten.
(3) Den måste ha hög plasticitet och seghet så att stålplattan har goda mekaniska egenskaper.
(4) Att ha ett mindre fluktuationsområde för sträckgränsen. När fluktuationsområdet för sträckgränsen är stort kan matchningen av sträckgränsen mellan olika delar av byggnaden skilja sig från konstruktionskravet, vilket är benäget för lokala skador och minskar byggnadens jordbävningsmotståndskraft. Därför föreskriver den japanska standarden att fluktuationsområdet för sträckgränsen inte får vara större än 120 MPa.
(5) Inom området för balk- och pelarfogar som är sammanfogade genom svetsning, när fogarnas begränsningar är starka och bär dragkraften längs plattans tjockleksriktning, måste stålplattan ha en viss nivå av lamellär rivhållfasthet.