Stålet som används i höghus är föremål för komplexa spänningsförhållanden, och det krävs att det har egenskaperna hög säkerhet och tillförlitlighet, lång livslängd och förmåga att motstå skador av en viss seismisk intensitet. Detta avgör att stålplåtarna som används i höghuskonstruktioner kräver vissa speciella egenskaper, främst följande punkter:
(1) Den kan motstå skadan av en viss jordbävningskraft, och den måste kunna motstå jordbävningar och jordbävningar. Av denna anledning måste stålplåten inte bara ha tillräcklig draghållfasthet och sträckgräns, utan även ha ett lägre sträckgräns. Det låga sträckgränsförhållandet kan göra att materialet har god kalldeformationsförmåga och högt plastiskt deformationsarbete, absorberar mer jordbävningsenergi och förbättrar byggnaders jordbävningsmotstånd.
(2) Att ha bra svetsprestanda, så att ingen förvärmning krävs före svetsning och ingen värmebehandling krävs efter svetsning, för att underlätta svetsning på plats, och därigenom minska arbetsintensiteten och förbättra arbetseffektiviteten.
(3) Den måste ha hög plasticitet och seghet så att stålplåten har goda mekaniska egenskaper.
(4) Att ha ett mindre fluktuationsintervall för sträckgränsen. När fluktuationsintervallet för sträckgränsen är stort, kan matchningen av sträckgränsen mellan olika delar av byggnaden skilja sig från konstruktionskravet, vilket är utsatt för lokala skador och minskar byggnadens jordbävningsmotstånd. Därför föreskriver den japanska standarden att fluktuationsintervallet för sträckgränsen inte är större än 120MPA.
(5) Inom området för balk- och pelarfogar sammankopplade genom svetsning, när fogbegränsningarna är starka och bär dragkraften längs plåtens tjockleksriktning, måste stålplåten ha en viss nivå av lamellär rivhållfasthet.